Julens anda

"Mamma, jag vill också ha julgran!", säger Keve varenda gång när han får syn på en.

Förra året hälsade barnens farfar och farmor på oss vid Jul och Keve minns varje liten händelse och varje julklapp han fick då. Han har inte hunnit fylla tre år än men ändå vet han att det är någonting speciellt med Julen.

När jag och min syster var barn hade vår familj alltid julgran. Det hade även min farfar och farmor så länge vi bodde hos dem. Efter att mamma, pappa och vi har flyttat till en egen lägenhet blev deras julgranar mindre och mindre med varje år som gick. Min syster Niki och jag växte upp under tiden och när vi blev tonåringar hade farfar och farmor bara en girland kvar som de satte upp ovanför tv apparaten liksom en påminnelse på högtiden.

Om ni kommer och hälsar på oss i år och får syn på en trasig julpynt på hyllan, med röda och gula frukter då vet ni att det är den sista biten som är kvar av den ovan nämnda girlanden. Det har gått snart 8 respektive 10 år sedan farmor och farfar gick bort men jag saknar dem fortfarande. Sättet de kunde visa sin uppriktiga kärlek på, påminner mig om Julens anda.

Förra året fick vi rådet av vår biskop att om vi inte hade råd med att köpa julklappar behövde vi inte köpa några till varje pris. Det är lugnt, inte klapparna som gör Julen, tyckte han.
Just då kändes det för hårt sagt, tyckte vi men i år började vi ställa om hjärnan mycket tidigare och det kommer säkert att gå bra den här gången. Det gäller bara att kunna vara påhittig.

I vår församling i Ungern fanns det en kvinna som var alkoholist innan hon döpte sig men hon var en otrolig fin person och jag är tacksam för att jag fick lära känna henne. När jag blev president i Hjälpföreningen blev hon min första rådgivare och jag uppskattade hennes personlighet, råd och sätt att jobba väldigt mycket.

Innan Jul hade vi en fest i församlingen och alla fick bidra med någonting så hon kom med en berättelse om sin egen barndom. Det var en charmig historia om en Jul för cirka 55-60 år sedan. Hennes föräldrar hade inte råd med att köpa julklappar och hon blev helt förstörd när hennes enögda nalle försvann någon vecka innan Jul. Hon kom hem från dagiset men Nallen var bara borta. Hennes föräldrar sa att det fanns en ond tomte som brukade gå runt precis innan Jul och ställde till med bus överallt. Det var säkert han som tog med sig nallen, sa de.

Men någon dag senare var även hennes enda docka borta. Dockan Kata som var så snäll även om hon inte kammade henne så ofta och håret var rätt så tovig. Varför ville tomten ha just min docka?, undrade hon tårögd, om han redan tagit min nalle? Hon var ledsen men dagarna blev ändå inte längre av att hon inte hade en enda leksak kvar. Hon fick hjälpa till med julstädningen och bakningen så hon blev ordentligt sysselsatt.

På julaftonen tog pappan henne och hennes lillebror till dockteaterhuset och de fick titta på en föreställning där. Den tidiga eftermiddagen blev riktigt festligt med den här teaterupplevelsen.
När de kom hem var julgranen påklädd (obs! i Ungern klär man julgranen på julaftons förmiddag och aldrig tidigare) och det fanns julklappar under den. Hon blev ivrig på en gång men fick vänta tills familjen åt middag tillsammans.

När hon äntligen fick öppna klapparna hittade hon nallen och dockan i dem. Men vilken förändring! Båda var alldeles rena och nallen fick ett nytt öga och ena armen som hängde lite innan blev ordentligt påsytt. Dockan Kata var fin i håret och hade på sig en ny stickad klänning. Hon blev riktig julfin, tyckte hon. Hon var så glad som ingen annan i det här ögonblicket och tittade kärleksfullt på sina föräldrar.

Min mamma och Attilas föräldrar hjälpte oss väldigt mycket under alla år. Min svärmor är tacksam för att även hennes sjuke son kunde gifta sig och få barn som hon aldrig hade trott var möjligt. Hon vet att vägen vi har valt gå på tillsammans är inte direkt det lättaste för var och en av oss.

I våran kultur tycker föräldrarna att det är ett privilegium att kunna stödja barnen även när de har fått egna barn. Och när barnbarnen blir tillräckligt stora stödjer de dem istället. Redan ett par år tillbaka så har våra föräldrar inte kunnat hjälpa så mycket och speciellt min svärmor känner stor frustration över detta.

Jag sa till svärmor en gång att hon inte behövde vara orolig, vi klarade oss och om vi kunde komma igång med företaget vi hade tänkt oss att driva, kommer jag att skicka pengar till henne för att hon skulle kunna stödja sina andra barnbarn. Men då sa hon någonting som jag aldrig kommer att glömma:
"Du är snäll, men jag vill inte att du skickar pengar till mig. Då skulle min kreativitet dö på en gång och det vill inte jag."

Hon hade faktiskt rätt. Min kreativitet har aldrig varit större än i nödsituationer. Jag till och med älskar sådana situationer när min kreativitet får vind under vingarna. Jag har aldrig lagat godare mat än just då när jag inte hade så mycket att välja på. Jag har sytt de vackraste klänningarna och gardinerna av tyger jag har fått av någon annan.

Keve sprang fram till Julgranen på ICA MAXI igår kväll när vi gick och handlade tillsammans med hans pappa. Han tog en av de inslagna tomma kartongerna, de såg så förföriska ut. Han trodde att alla kunde ta ett paket därifrån med överraskningar inuti och blev besviken när jag förklarade att de är tomma allihopa.

Just då kände jag på nytt vilket ansvar man har som förälder. Jag kan bestämma att vi inte bryr oss om Julen så mycket i år men girlandens tid har inte kommit än för våran del. Vi måste ju ha julgran och vi måste ju ha julklappar under den. Till varje pris. På något vis. Det tillhör Julens ande. Åtminstone i västvärlden.

Small and simple things...

När man står inför folk och låtsas undervisa lär man sig mer än man lär ut. I går ställde jag frågan till mina systrar vad de har lärt sig ifrån sina egna föräldrar som formade dem till de personer de är idag.

Jag visste att jag kommer att ställa frågan men jag har missat att tänka genom vad mitt svar skulle bli om någon annan ställer frågan till mig. Kvinnor i kyrkan kunde berätta värmande historier om sina föräldrars exempel som gjorde stark intryck på deras hjärtan och medan jag lyssnade på dem förstod jag helt plötsligt någonting som skulle ha bidragit till att utveckla en sådan dålig självkänsla som jag har. Visst har jag kvar den lite gran men så är det med saker som planteras så tidigt i människosjälen. Det är svårt att få bort dem utan några kvarvarande spår.

Inledningsvis vill jag betona att jag inte är ledsen för mina erfarenheter i livet för att jag är nöjd med mig själv och för att jag är medveten om att jag är på väg någonstans men inte kommit fram än. Och jag tror att jag behövde erhålla just mina föräldrar för att kunna utveckla nånting speciellt som kan vara till nytta för mig och även för andra.

Mina föräldrar har skiljt sig när jag var 14 år gammal. Hur min pappa helt plötsligt kunde leva sitt liv utan att tänka på min syster och jag var helt ofattbart för mig. Jag minns hur jag försökte få fram minnen ifrån vårt liv tillsammans och det fanns bara några få smulor jag kunde minnas på. Även som tonårig trodde jag på att kanske pga av besvikelsen jag kände trängde jag bort mina minnen om honom. Hur kan man leva ihop med någon under så många år och minnas bara så lite? Det gick inte ihop riktigt.

Är det tur eller inte blev jag välsignad med en melankolisk personlighet som kan vara lite deppig ibland men som tycker mycket om att analysera saker också. Jag har alltid velat att gå in i djupet på mina och andras känslor, veta motivationen till en handling, förstå sambandet och interaktionen mellan den goda och den onda. Min favorit epok i historien är därför senantiken då kristendomen växte kraftigt fram men det fanns kvar en rejäl grymhet och ogudaktighet bland folk speciellt i det Romerska Riket.

Alldeles ovetande om mina medfödda gåvor i skrivandet skrev jag ett brev till min pappa några år efter skilsmässan. Han som aldrig ringde oss eller frågade efter oss åkte in till stan och hälsade på mig på jobbet. Jag fick lov att gå ut några minuter med honom och för första gången i mitt liv såg jag där en gråtande pappa som lite osammanhängande försökte förklara för mig varför han valde bort min mamma och vad det var som lockade hos den andra kvinnan.
Jag fick känslan av att han ville be om förlåtelse från mig och att han äntligen förstod att hans agerande påverkade inte bara de vuxna utan även några stackars mindreåriga som inte hade makt över någonting.

Jag har aldrig sett honom agera så uppriktigt någonsin och även många år efter denna händelse trodde jag fortfarande på att det fanns någonting gott i honom också. Det har passerat ca 20 år innan jag kunde bearbeta av den konstiga förlusten av en pappa som är fortfarande vid liv men finns ändå inte.

Man kan ha en bra pappa och då ser man ett exempel på hurdan en Himmelsk Fader kan vara. Och man kan ha en likgiltig pappa som gör att man längtar så hårt efter den riktiga att det gör nästan ont. Den här oerhörd starka längtan blev drivkraften i att hitta sanningen som jag kanske inte ha letat efter annars.

Men gårdagens upptäckt var inte det utan någonting annat. Det vet vi väl alla att det finns olika kärleksspråk anpassade till olika människor. Det finns några som känner sig älskade av att höra komplimanger, andra av att få presenter och överraskningar och andra av att vara betjänade.

Jag känner en familj där mannen uttrycker sin kärlek mot sin familj med att jobba hårt och tjäna bra pengar medan frun förväntar sig att få presenter och överraskningar. Kvinnan känner sig inte älskad men så är inte fallet. De bara "pratar" två olika kärleksspråk.

Men jag vill inte tala om parrelationer idag utan om barn och föräldrarelationer.

Jag vet att min mamma älskar mig för att hon oroar sig för mig och hon har alltid stött mig och varit stolt över mig. Ändå när jag tänker på henne känner jag sällan den här överväldigande kärleken.

Vi fick aldrig sova med våra föräldrar. Jag minns inte att jag har legat bredvid min mamma eller pappa någon gång, att vi läste sagor eller liknande tillsammans.

En sak jag minns på och som värmde mig och värmer än idag var när vi somnade i bilen på vägen hemåt från mormor och morfar som bodde på landet och mamma och pappa var tvungna att bära upp oss i lägenheten. Min lillasyster vägde mindre så hon fick bäras upp av mamma medan pappa bar upp mig. Jag sov inte men jag låtsades sova för att det var så skönt att vara så nära honom och känna hur stark han var.

Vi bodde hos farfar och farmor innan jag fyllde 10. De hade en tvårummare så vi bodde i det ena och de i det andra rummet. Min lillasyster vaknade varenda natt och försökte smyga över till farfar och farmor men dörren lät så högt när man öppnade den. Jag vaknade på att pappa skrek åt henne att hon skulle lägga sig tillbaka i sin egen säng. Av en olyckshändelse krossade vi rumsdörrens nedersta glasskiva en vacker dag och innan de lagade den kunde lillasyster smyga över till farmors säng många gånger utan att bli upptäckt.

Lillasyster var mer naturlig än jag var, hon fick det vad hon ville medan jag ville hålla reglerna. Jag har alltid varit tillräcklig stolt för att inte vilja pressa fram någonting utan att andra ville ge den till mig frivilligt. Jag ville inte få framtvingade kärlek men jag längtade efter kroppslig närhet som hon gjorde. Det är tydligen mitt kärleksspråk också. Komplimanger värmer 5 sekunder och sedan ilar iväg någonstans. Att köpa presenter till mig är rena slöseri. Jag har inte behovet av att få frukost i sängen eller att någon hänger upp gardinerna istället för mig.

Att kunna mysa med farmor ersatte inte mys med föräldrarna. Även om mamma kramade om mig vid något tillfälle t ex när jag tog examen kändes det som något obekvämt för henne medan att krama om farfar när han var helt förkrossad över att farmor låg på lasarettet mellan liv och död kändes naturligt för oss båda.

Nära 40 vet jag redan att små saker kan påverka oss väldigt mycket och väldigt länge. Jag minns nästan bara på stunderna när jag upplevde riktig kärlek de andra minnen suddades bort eller bleknade.

Att finnas för våra barn och för våra ungdomar betyder att lyssna med kärlek. Att bygga bron man kan nå varandra genom. Djupt in i hjärtat. Djupt in i minnet.

Mig äger ingen

Jag skulle plugga svenska som andra språk B på två terminer. Visste inte att materialet inte är så mycket omfattande - jag tänkte på mina ungerska gymnasieår då man fick kämpa hårt med landets egna- och världens litteratur samt med grammatik, som var hårdast av alltihop även om det handlade om modersmålet. Här läser man ingen grammatik. Tänk, jag kommer från ett annat land, vill lära mig svenska ordentligt, pluggar svenska A och B och lär mig aldrig grammatiken. De tror att man gör det ändå om man läser böcker. Ja, kanske gör man det men det tar ca 100 år. Och sedan ska man lära sig från konstnärer som uttrycker sig ytterst fritt... Även jag som skriver ibland bryter mot ett par grammatiska regler bara för att just min text skulle bli unik på något sätt. I ungerskan är man ganska fri när det gäller ordföljd t ex.

Jag har missat meddela min lärare att jag tänker vara kvar på kursen även under andra terminen (varför ska man meddela andra om självklarheter, vet ej) men så brottades jag ut därifrån. Men fick ändå möjlighet att komplettera mina uppgifter och få betyg hos henne, sa hon, och just nu håller jag på att läsa ytligare två romaner som ska analyseras och jämföras. Svinalängorna från Alakoski och Mig äger ingen från Linderborg. De böckerna har väckt rätt så mycket tankar och funderingar inom mig som måste komma ut någonstans.

Båda romanerna handlar om arbetarklassen. I den ena är drickandet betonad i den andra handlar mer om proletariat. Jag brukar inte tänka på att även jag tillhör arbetarklassen, underlägsen av andra, sliter hårt bara för att få ihop just det som löser dagens bekymmer, medveten om orättvisor men är svag att göra sin röst hörd.

Trots att jag minns en dam som vår familj åkte ner i hissen med i en sk plaza i Budapest, tänker jag sällan på min klasstillhörighet. Stora shoppingcentrum kallar man för plaza i Ungern. I regel finns där exklusiva butiker med svindyra varor, bio, restauranger med hela världens mat på menyn osv. Folk som vi går dit bara för att se vad man skulle kunna få för sina pengar om man hade några. Ibland gick vi på bio, ibland besökte vi KFC för att unna oss med lite amerikansk snabbmat. Som sagt då vi skulle åka ner med hissen fick vi sällskap i form av en överklassig 50-årig kvinna som hade båda händerna fulla med papperskassor tryckta med olika världsberömda märken på som skimrade av kvalitet. Min man Attila satt i rullstol redan då, våra fyra vackra barn med glimt i ögat stod artigt bredvid honom och jag med ett belåtet leende på läpparna. Då träffade jag kvinnans blick och blev knäckt på en gång. Ögonen talade om för mig att våra kläder hade varken stil eller kvalité, att Attila satt i sjukförsäkringens billiga rullstol och till råga på allting hade vi fyra stackars barn med oss som kommer att växa upp till lika föraktliga människor som vi själva är. Hon höll andan för att slippa lukta på oss, vi säkert stank ömkansvärda allihopa och hon ville inte bli smittad av det.

När jag var tonårig ville jag inte gifta mig någon gång. Jag såg hur mina föräldrar slet för vår skull, att den ena dagen var den andra lik och ville absolut inte växa upp till en arbetare som inte har makt över sin tid alls. Jag ville inte leva de gråa vardagarna, ville inte bli en mamma som inte orkar leka med sina barn, som inte har åsikter om livet, som offrar allt för sina avkomma i hopp om att de kanske kommer att ha det något bättre än hon själv.

Under alla åren innan vi flyttade till Sverige så hade vi haft det annorlunda än vanliga arbetare. Attila var sjukpensionerad och jag hade varit hemmafru med mina barn. För att kunna försörja oss hittade vi på olika saker som t ex köpte getter i hopp om att kunna producera getost, började föda upp hundvalpar, öppnade ett internetcafé i stadens centrum. Just att jobba med hundar var väldigt intressant för att genetik är kul. Man parade två hundar med olika styrkor och brister och hoppades på att man har tänkt sig rätt och kommer att få fina valpar i slutändan. Ibland tänkte vi rätt, ibland inte. Men vi fick vara kreativa i alla fall. Vi hade en viss makt över vår tid. Vi räknades ju inte till vanliga arbetare.

Men det händer ibland att livet tvingar en att göra saker man egentligen inte har önskat sig någon gång.

The scarlet pimpernel sås med bulgur

Det händer ibland att även jag kan skapa något riktigt fantastiskt i köket. Precis då när andan faller på mitt huvud och dessa tillfälle är ganska få. Och just därför är det lika svårt att ange receptet men den här gången försöker jag i alla fall. Se här:

• Först sjunk ner i förtvivlan hur Du ska laga någon middag åt din man och dina barn om Du inte har något användbart hemma.
• sök på tasteline.se vad man kan tillaga av ingenting
• läs så många recept tills de snurrar i huvudet och titta in i kylskåpet igen
• hitta en förpackning Kolbász från "scan" i frysen som ni har köpt vid något tillfälle då det kostade bara en tia
• ta fram några lökskivor som finns kvar efter gårdagens hamburgarekväll
• krossade tomater från hemförrådet
• lite laktosfri matgrädde som inköpt pga det var billigt men smakar blää och tänker inte köpa fler någon gång
• fräs löken först i en panna där finns lite fett kvar efter "ham and eggs" i morse - lägg lite matfett till om det inte räcker
• överväg vitlöken och lägg till två klyftor (grovhackad)
• nu kommer de strimlade skinnlösa korvar
• krossade tomater
• den äckliga grädden
• salta och peppra
• ungersk senap som är mer masculin :) än den svenska
• lyssna på andens maningar och tillsatt lite basilika också
• och creme fraiche - lite kvar i burken, det räcker nog
• ställ frågan: vad ska vi ha till maten?
• leta efter lite bulgur som familjen äter aldrig, men vem vet?
• tillaga den med
• skörda bifall
• ge namn

Självömkan

Hur orkar ni stå ut med livet?

Jag tror att jag är stark nog men sen vaknar jag mitt på natten på att jag gråter. Hur ensam kan man vara ibland trots att man har så många runt om kring sig! Det är det värsta.

I min familj är det vanligt att man dagdrömmar om man inte orkar längre. Den tolvåringen går fram och tillbaka i rummet hela tiden som ett lejon instängd i en bur. Pappan vet inte ens vad livet kan erbjuda förutom smärta och känslan av oduglighet så är det best att skaffa ett liv i matrix istället. Sextonåringen går in i depressionsperioder, fjortonåringen försvinner hemifrån och tioåringen leker och leker och leker tills han inte hör och ser längre.

Herren vet hur en kan motiveras därför har jag en liten charmig tvååring också som håller mig till livet.

Och över bröstet känns det för tungt igen. Jag orkar inte leva på den här sidan av förlåten. Inte ens en timme till. Min Herre, det är nog. Inte en smula ork kvar. Och då sjunker man fullständigt i självömkan igen.