Mitt melankoliska personlighetsdrag tar över igen idag. Jag har precis läst klart trilogin Hungerspelen som jag har fått av Merci från början. Jag har undrat under hela vägen vad det var som höll mig kvar vid de här böckerna som klassas som ungdomslitteratur, enligt mig.
När jag hittar någon bok som är verkligen skriven för mig känns det som om att jag vore förälskad som värsta tonåringen och det tar sin tid innan jag kan släppa det. Allt jag läser surrar runt inte bara i mitt huvud utan även i blodbanorna på mig.
Jag minns hur jag greps av oro för att det kändes att stackars Frodo var fortfarande ute med sitt tunga uppdrag att bära ringen till Mordor när vi bilade förbi en skog efter jag har precis läst Sagan om Ringen. Och det hjälpte inte att jag läste den som vuxen och hade fyra barn i samma bil jag åkte den eftermiddagen.
Jag minns att jag var tvungen att sluta läsa Biljard klockan halv tio av Heinrich Böll för att jag blev nästan kvävd av bokens innehåll. Jag minns inte ens vad den handlade om jag minns bara den mörka känslan som ströp mig i halsen och gjorde att jag tar avstånd från den boken även idag.
Jag hittade Härmskrikan (Hungerspelen), symbolen för revolten i mig själv också som förträngs om och om igen för att jag ska passa in i bilden som förväntas av en kristen fembarnsmamma. Jag vet att jag har mina vingar jag bara vägrar använda dem. Rädslan är stor att jag kanske inte kan hantera den domnade och otränade vingarna. Kan en frisläppt, vuxen fågel flyga om den är född och uppväxt i en trång, liten bur? Är det gott eller farligt för mig att betrakta livet från en annan synvinkel? När jag vänder mig inåt hittar jag oerhörda källor av kraft inom mig som viskar om att jag inte kan misslyckas vad än jag skulle hitta på. När jag öppnar ögonen ser jag bara buren runt om kring mig som inte bara begränsar utan även ger trygghet.
Jag vet att jag blir uppslukad av böcker som rör vid mitt inre. Sådana som är ute efter människans känslor. Sådana som är söta och sura med en och samma gång. Hungerspelen är inte skrivet av en stil jag vanligen gillar men den lyckades ändå trycka på just den knappen i mig jag är känslig på: den ljuvliga melankolin.
Frodo blev förstörd efter sitt uppdrag och inte för att han förlorade ett finger tillsammans med Härskarringen utan den onda makten han kämpade mot förstörde honom inuti.
Precis som Katniss och Peeta blev förstörd av samma makt under ett annat namn. Trots seger finns alltid förluster. Någon måste betala priset för det.
Konstigt att man kan faktiskt sörja över några påhittade karaktärers öde men jag tror att innerst inne vet vi alla att det fanns mängder av människor i världshistorien som gjorde något liknande i verkligheten och blev lika förstörda på riktigt. Vi behöver inte gå så långt som tillbaka till det Romerska riket och dess arenor. Det räcker att gå tillbaka bara 100 år i tiden och vi får en ännu värre bild. Hur mycket har hänt under de här senaste 100 åren som har förstört miljontals människosjälar? Vi har sett Orwells dåvarande (1940) framtidsbild i princip förverkligas. Varför har attacken för att förstöra själar blivit effektivare sedan Neros tid? Kan massmedia spela någon roll i det, tro?
Den ena karaktären, Peeta i Hungerspelen blir hjärntvättad, omprogrammerad och inte kan urskilja vad som är sant eller inte. Han blir osäker även om sina egna känslor mot andra.
Om vi vet hur massmedia verkar och påverkar oss idag, vet vi det med säkerhet vad som är sant eller inte när vi får en viss information serverad?
Media väcker hunger efter saker vi inte ens behöver för vår lyckas skull och om vi svarar på det sätts vår själs välbefinnande omedelbart på spel.
Så tolkar jag ordet HUNGERSPELEN i dag.
När jag hittar någon bok som är verkligen skriven för mig känns det som om att jag vore förälskad som värsta tonåringen och det tar sin tid innan jag kan släppa det. Allt jag läser surrar runt inte bara i mitt huvud utan även i blodbanorna på mig.
Jag minns hur jag greps av oro för att det kändes att stackars Frodo var fortfarande ute med sitt tunga uppdrag att bära ringen till Mordor när vi bilade förbi en skog efter jag har precis läst Sagan om Ringen. Och det hjälpte inte att jag läste den som vuxen och hade fyra barn i samma bil jag åkte den eftermiddagen.
Jag minns att jag var tvungen att sluta läsa Biljard klockan halv tio av Heinrich Böll för att jag blev nästan kvävd av bokens innehåll. Jag minns inte ens vad den handlade om jag minns bara den mörka känslan som ströp mig i halsen och gjorde att jag tar avstånd från den boken även idag.
Jag hittade Härmskrikan (Hungerspelen), symbolen för revolten i mig själv också som förträngs om och om igen för att jag ska passa in i bilden som förväntas av en kristen fembarnsmamma. Jag vet att jag har mina vingar jag bara vägrar använda dem. Rädslan är stor att jag kanske inte kan hantera den domnade och otränade vingarna. Kan en frisläppt, vuxen fågel flyga om den är född och uppväxt i en trång, liten bur? Är det gott eller farligt för mig att betrakta livet från en annan synvinkel? När jag vänder mig inåt hittar jag oerhörda källor av kraft inom mig som viskar om att jag inte kan misslyckas vad än jag skulle hitta på. När jag öppnar ögonen ser jag bara buren runt om kring mig som inte bara begränsar utan även ger trygghet.
Jag vet att jag blir uppslukad av böcker som rör vid mitt inre. Sådana som är ute efter människans känslor. Sådana som är söta och sura med en och samma gång. Hungerspelen är inte skrivet av en stil jag vanligen gillar men den lyckades ändå trycka på just den knappen i mig jag är känslig på: den ljuvliga melankolin.
Frodo blev förstörd efter sitt uppdrag och inte för att han förlorade ett finger tillsammans med Härskarringen utan den onda makten han kämpade mot förstörde honom inuti.
Precis som Katniss och Peeta blev förstörd av samma makt under ett annat namn. Trots seger finns alltid förluster. Någon måste betala priset för det.
Konstigt att man kan faktiskt sörja över några påhittade karaktärers öde men jag tror att innerst inne vet vi alla att det fanns mängder av människor i världshistorien som gjorde något liknande i verkligheten och blev lika förstörda på riktigt. Vi behöver inte gå så långt som tillbaka till det Romerska riket och dess arenor. Det räcker att gå tillbaka bara 100 år i tiden och vi får en ännu värre bild. Hur mycket har hänt under de här senaste 100 åren som har förstört miljontals människosjälar? Vi har sett Orwells dåvarande (1940) framtidsbild i princip förverkligas. Varför har attacken för att förstöra själar blivit effektivare sedan Neros tid? Kan massmedia spela någon roll i det, tro?
Den ena karaktären, Peeta i Hungerspelen blir hjärntvättad, omprogrammerad och inte kan urskilja vad som är sant eller inte. Han blir osäker även om sina egna känslor mot andra.
Om vi vet hur massmedia verkar och påverkar oss idag, vet vi det med säkerhet vad som är sant eller inte när vi får en viss information serverad?
Media väcker hunger efter saker vi inte ens behöver för vår lyckas skull och om vi svarar på det sätts vår själs välbefinnande omedelbart på spel.
Så tolkar jag ordet HUNGERSPELEN i dag.
