Julens anda

"Mamma, jag vill också ha julgran!", säger Keve varenda gång när han får syn på en.

Förra året hälsade barnens farfar och farmor på oss vid Jul och Keve minns varje liten händelse och varje julklapp han fick då. Han har inte hunnit fylla tre år än men ändå vet han att det är någonting speciellt med Julen.

När jag och min syster var barn hade vår familj alltid julgran. Det hade även min farfar och farmor så länge vi bodde hos dem. Efter att mamma, pappa och vi har flyttat till en egen lägenhet blev deras julgranar mindre och mindre med varje år som gick. Min syster Niki och jag växte upp under tiden och när vi blev tonåringar hade farfar och farmor bara en girland kvar som de satte upp ovanför tv apparaten liksom en påminnelse på högtiden.

Om ni kommer och hälsar på oss i år och får syn på en trasig julpynt på hyllan, med röda och gula frukter då vet ni att det är den sista biten som är kvar av den ovan nämnda girlanden. Det har gått snart 8 respektive 10 år sedan farmor och farfar gick bort men jag saknar dem fortfarande. Sättet de kunde visa sin uppriktiga kärlek på, påminner mig om Julens anda.

Förra året fick vi rådet av vår biskop att om vi inte hade råd med att köpa julklappar behövde vi inte köpa några till varje pris. Det är lugnt, inte klapparna som gör Julen, tyckte han.
Just då kändes det för hårt sagt, tyckte vi men i år började vi ställa om hjärnan mycket tidigare och det kommer säkert att gå bra den här gången. Det gäller bara att kunna vara påhittig.

I vår församling i Ungern fanns det en kvinna som var alkoholist innan hon döpte sig men hon var en otrolig fin person och jag är tacksam för att jag fick lära känna henne. När jag blev president i Hjälpföreningen blev hon min första rådgivare och jag uppskattade hennes personlighet, råd och sätt att jobba väldigt mycket.

Innan Jul hade vi en fest i församlingen och alla fick bidra med någonting så hon kom med en berättelse om sin egen barndom. Det var en charmig historia om en Jul för cirka 55-60 år sedan. Hennes föräldrar hade inte råd med att köpa julklappar och hon blev helt förstörd när hennes enögda nalle försvann någon vecka innan Jul. Hon kom hem från dagiset men Nallen var bara borta. Hennes föräldrar sa att det fanns en ond tomte som brukade gå runt precis innan Jul och ställde till med bus överallt. Det var säkert han som tog med sig nallen, sa de.

Men någon dag senare var även hennes enda docka borta. Dockan Kata som var så snäll även om hon inte kammade henne så ofta och håret var rätt så tovig. Varför ville tomten ha just min docka?, undrade hon tårögd, om han redan tagit min nalle? Hon var ledsen men dagarna blev ändå inte längre av att hon inte hade en enda leksak kvar. Hon fick hjälpa till med julstädningen och bakningen så hon blev ordentligt sysselsatt.

På julaftonen tog pappan henne och hennes lillebror till dockteaterhuset och de fick titta på en föreställning där. Den tidiga eftermiddagen blev riktigt festligt med den här teaterupplevelsen.
När de kom hem var julgranen påklädd (obs! i Ungern klär man julgranen på julaftons förmiddag och aldrig tidigare) och det fanns julklappar under den. Hon blev ivrig på en gång men fick vänta tills familjen åt middag tillsammans.

När hon äntligen fick öppna klapparna hittade hon nallen och dockan i dem. Men vilken förändring! Båda var alldeles rena och nallen fick ett nytt öga och ena armen som hängde lite innan blev ordentligt påsytt. Dockan Kata var fin i håret och hade på sig en ny stickad klänning. Hon blev riktig julfin, tyckte hon. Hon var så glad som ingen annan i det här ögonblicket och tittade kärleksfullt på sina föräldrar.

Min mamma och Attilas föräldrar hjälpte oss väldigt mycket under alla år. Min svärmor är tacksam för att även hennes sjuke son kunde gifta sig och få barn som hon aldrig hade trott var möjligt. Hon vet att vägen vi har valt gå på tillsammans är inte direkt det lättaste för var och en av oss.

I våran kultur tycker föräldrarna att det är ett privilegium att kunna stödja barnen även när de har fått egna barn. Och när barnbarnen blir tillräckligt stora stödjer de dem istället. Redan ett par år tillbaka så har våra föräldrar inte kunnat hjälpa så mycket och speciellt min svärmor känner stor frustration över detta.

Jag sa till svärmor en gång att hon inte behövde vara orolig, vi klarade oss och om vi kunde komma igång med företaget vi hade tänkt oss att driva, kommer jag att skicka pengar till henne för att hon skulle kunna stödja sina andra barnbarn. Men då sa hon någonting som jag aldrig kommer att glömma:
"Du är snäll, men jag vill inte att du skickar pengar till mig. Då skulle min kreativitet dö på en gång och det vill inte jag."

Hon hade faktiskt rätt. Min kreativitet har aldrig varit större än i nödsituationer. Jag till och med älskar sådana situationer när min kreativitet får vind under vingarna. Jag har aldrig lagat godare mat än just då när jag inte hade så mycket att välja på. Jag har sytt de vackraste klänningarna och gardinerna av tyger jag har fått av någon annan.

Keve sprang fram till Julgranen på ICA MAXI igår kväll när vi gick och handlade tillsammans med hans pappa. Han tog en av de inslagna tomma kartongerna, de såg så förföriska ut. Han trodde att alla kunde ta ett paket därifrån med överraskningar inuti och blev besviken när jag förklarade att de är tomma allihopa.

Just då kände jag på nytt vilket ansvar man har som förälder. Jag kan bestämma att vi inte bryr oss om Julen så mycket i år men girlandens tid har inte kommit än för våran del. Vi måste ju ha julgran och vi måste ju ha julklappar under den. Till varje pris. På något vis. Det tillhör Julens ande. Åtminstone i västvärlden.