Jag visste att jag kommer att ställa frågan men jag har missat att tänka genom vad mitt svar skulle bli om någon annan ställer frågan till mig. Kvinnor i kyrkan kunde berätta värmande historier om sina föräldrars exempel som gjorde stark intryck på deras hjärtan och medan jag lyssnade på dem förstod jag helt plötsligt någonting som skulle ha bidragit till att utveckla en sådan dålig självkänsla som jag har. Visst har jag kvar den lite gran men så är det med saker som planteras så tidigt i människosjälen. Det är svårt att få bort dem utan några kvarvarande spår.
Inledningsvis vill jag betona att jag inte är ledsen för mina erfarenheter i livet för att jag är nöjd med mig själv och för att jag är medveten om att jag är på väg någonstans men inte kommit fram än. Och jag tror att jag behövde erhålla just mina föräldrar för att kunna utveckla nånting speciellt som kan vara till nytta för mig och även för andra.
Mina föräldrar har skiljt sig när jag var 14 år gammal. Hur min pappa helt plötsligt kunde leva sitt liv utan att tänka på min syster och jag var helt ofattbart för mig. Jag minns hur jag försökte få fram minnen ifrån vårt liv tillsammans och det fanns bara några få smulor jag kunde minnas på. Även som tonårig trodde jag på att kanske pga av besvikelsen jag kände trängde jag bort mina minnen om honom. Hur kan man leva ihop med någon under så många år och minnas bara så lite? Det gick inte ihop riktigt.
Är det tur eller inte blev jag välsignad med en melankolisk personlighet som kan vara lite deppig ibland men som tycker mycket om att analysera saker också. Jag har alltid velat att gå in i djupet på mina och andras känslor, veta motivationen till en handling, förstå sambandet och interaktionen mellan den goda och den onda. Min favorit epok i historien är därför senantiken då kristendomen växte kraftigt fram men det fanns kvar en rejäl grymhet och ogudaktighet bland folk speciellt i det Romerska Riket.
Alldeles ovetande om mina medfödda gåvor i skrivandet skrev jag ett brev till min pappa några år efter skilsmässan. Han som aldrig ringde oss eller frågade efter oss åkte in till stan och hälsade på mig på jobbet. Jag fick lov att gå ut några minuter med honom och för första gången i mitt liv såg jag där en gråtande pappa som lite osammanhängande försökte förklara för mig varför han valde bort min mamma och vad det var som lockade hos den andra kvinnan.
Jag fick känslan av att han ville be om förlåtelse från mig och att han äntligen förstod att hans agerande påverkade inte bara de vuxna utan även några stackars mindreåriga som inte hade makt över någonting.
Jag har aldrig sett honom agera så uppriktigt någonsin och även många år efter denna händelse trodde jag fortfarande på att det fanns någonting gott i honom också. Det har passerat ca 20 år innan jag kunde bearbeta av den konstiga förlusten av en pappa som är fortfarande vid liv men finns ändå inte.
Man kan ha en bra pappa och då ser man ett exempel på hurdan en Himmelsk Fader kan vara. Och man kan ha en likgiltig pappa som gör att man längtar så hårt efter den riktiga att det gör nästan ont. Den här oerhörd starka längtan blev drivkraften i att hitta sanningen som jag kanske inte ha letat efter annars.
Men gårdagens upptäckt var inte det utan någonting annat. Det vet vi väl alla att det finns olika kärleksspråk anpassade till olika människor. Det finns några som känner sig älskade av att höra komplimanger, andra av att få presenter och överraskningar och andra av att vara betjänade.
Jag känner en familj där mannen uttrycker sin kärlek mot sin familj med att jobba hårt och tjäna bra pengar medan frun förväntar sig att få presenter och överraskningar. Kvinnan känner sig inte älskad men så är inte fallet. De bara "pratar" två olika kärleksspråk.
Men jag vill inte tala om parrelationer idag utan om barn och föräldrarelationer.
Jag vet att min mamma älskar mig för att hon oroar sig för mig och hon har alltid stött mig och varit stolt över mig. Ändå när jag tänker på henne känner jag sällan den här överväldigande kärleken.
Vi fick aldrig sova med våra föräldrar. Jag minns inte att jag har legat bredvid min mamma eller pappa någon gång, att vi läste sagor eller liknande tillsammans.
En sak jag minns på och som värmde mig och värmer än idag var när vi somnade i bilen på vägen hemåt från mormor och morfar som bodde på landet och mamma och pappa var tvungna att bära upp oss i lägenheten. Min lillasyster vägde mindre så hon fick bäras upp av mamma medan pappa bar upp mig. Jag sov inte men jag låtsades sova för att det var så skönt att vara så nära honom och känna hur stark han var.
Vi bodde hos farfar och farmor innan jag fyllde 10. De hade en tvårummare så vi bodde i det ena och de i det andra rummet. Min lillasyster vaknade varenda natt och försökte smyga över till farfar och farmor men dörren lät så högt när man öppnade den. Jag vaknade på att pappa skrek åt henne att hon skulle lägga sig tillbaka i sin egen säng. Av en olyckshändelse krossade vi rumsdörrens nedersta glasskiva en vacker dag och innan de lagade den kunde lillasyster smyga över till farmors säng många gånger utan att bli upptäckt.
Lillasyster var mer naturlig än jag var, hon fick det vad hon ville medan jag ville hålla reglerna. Jag har alltid varit tillräcklig stolt för att inte vilja pressa fram någonting utan att andra ville ge den till mig frivilligt. Jag ville inte få framtvingade kärlek men jag längtade efter kroppslig närhet som hon gjorde. Det är tydligen mitt kärleksspråk också. Komplimanger värmer 5 sekunder och sedan ilar iväg någonstans. Att köpa presenter till mig är rena slöseri. Jag har inte behovet av att få frukost i sängen eller att någon hänger upp gardinerna istället för mig.
Att kunna mysa med farmor ersatte inte mys med föräldrarna. Även om mamma kramade om mig vid något tillfälle t ex när jag tog examen kändes det som något obekvämt för henne medan att krama om farfar när han var helt förkrossad över att farmor låg på lasarettet mellan liv och död kändes naturligt för oss båda.
Nära 40 vet jag redan att små saker kan påverka oss väldigt mycket och väldigt länge. Jag minns nästan bara på stunderna när jag upplevde riktig kärlek de andra minnen suddades bort eller bleknade.
Att finnas för våra barn och för våra ungdomar betyder att lyssna med kärlek. Att bygga bron man kan nå varandra genom. Djupt in i hjärtat. Djupt in i minnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar