The scarlet pimpernel sås med bulgur

Det händer ibland att även jag kan skapa något riktigt fantastiskt i köket. Precis då när andan faller på mitt huvud och dessa tillfälle är ganska få. Och just därför är det lika svårt att ange receptet men den här gången försöker jag i alla fall. Se här:

• Först sjunk ner i förtvivlan hur Du ska laga någon middag åt din man och dina barn om Du inte har något användbart hemma.
• sök på tasteline.se vad man kan tillaga av ingenting
• läs så många recept tills de snurrar i huvudet och titta in i kylskåpet igen
• hitta en förpackning Kolbász från "scan" i frysen som ni har köpt vid något tillfälle då det kostade bara en tia
• ta fram några lökskivor som finns kvar efter gårdagens hamburgarekväll
• krossade tomater från hemförrådet
• lite laktosfri matgrädde som inköpt pga det var billigt men smakar blää och tänker inte köpa fler någon gång
• fräs löken först i en panna där finns lite fett kvar efter "ham and eggs" i morse - lägg lite matfett till om det inte räcker
• överväg vitlöken och lägg till två klyftor (grovhackad)
• nu kommer de strimlade skinnlösa korvar
• krossade tomater
• den äckliga grädden
• salta och peppra
• ungersk senap som är mer masculin :) än den svenska
• lyssna på andens maningar och tillsatt lite basilika också
• och creme fraiche - lite kvar i burken, det räcker nog
• ställ frågan: vad ska vi ha till maten?
• leta efter lite bulgur som familjen äter aldrig, men vem vet?
• tillaga den med
• skörda bifall
• ge namn

Självömkan

Hur orkar ni stå ut med livet?

Jag tror att jag är stark nog men sen vaknar jag mitt på natten på att jag gråter. Hur ensam kan man vara ibland trots att man har så många runt om kring sig! Det är det värsta.

I min familj är det vanligt att man dagdrömmar om man inte orkar längre. Den tolvåringen går fram och tillbaka i rummet hela tiden som ett lejon instängd i en bur. Pappan vet inte ens vad livet kan erbjuda förutom smärta och känslan av oduglighet så är det best att skaffa ett liv i matrix istället. Sextonåringen går in i depressionsperioder, fjortonåringen försvinner hemifrån och tioåringen leker och leker och leker tills han inte hör och ser längre.

Herren vet hur en kan motiveras därför har jag en liten charmig tvååring också som håller mig till livet.

Och över bröstet känns det för tungt igen. Jag orkar inte leva på den här sidan av förlåten. Inte ens en timme till. Min Herre, det är nog. Inte en smula ork kvar. Och då sjunker man fullständigt i självömkan igen.