Självömkan

Hur orkar ni stå ut med livet?

Jag tror att jag är stark nog men sen vaknar jag mitt på natten på att jag gråter. Hur ensam kan man vara ibland trots att man har så många runt om kring sig! Det är det värsta.

I min familj är det vanligt att man dagdrömmar om man inte orkar längre. Den tolvåringen går fram och tillbaka i rummet hela tiden som ett lejon instängd i en bur. Pappan vet inte ens vad livet kan erbjuda förutom smärta och känslan av oduglighet så är det best att skaffa ett liv i matrix istället. Sextonåringen går in i depressionsperioder, fjortonåringen försvinner hemifrån och tioåringen leker och leker och leker tills han inte hör och ser längre.

Herren vet hur en kan motiveras därför har jag en liten charmig tvååring också som håller mig till livet.

Och över bröstet känns det för tungt igen. Jag orkar inte leva på den här sidan av förlåten. Inte ens en timme till. Min Herre, det är nog. Inte en smula ork kvar. Och då sjunker man fullständigt i självömkan igen.