Konstigt nog att i min värsta längtan att få lägga ner allt, i stunder av den mörkaste förtvivlan finner jag ändå en otrolig kraft som lyser upp min själ häftigare än solen gör. Att jag upptäcker om och om igen att jag har en oförmåga att ge upp. Trots att jag vill så gärna ge upp själv.
Min man tycker att jag har en del dåliga vanor, t ex att när jag pratar i telefon och skulle ställa krav på någon då fnissar jag bara så att ingen kan ta mig på allvar. Tänk att jag har hunnit leva i 39 år innan jag märkte det själv! Pinsamt... Tänk att jag har släktingar som gör likadant när de blir förbryllade och jag har alltid hatat det här beteendet. Kul! Jag har tydligen själv. Blod förvandlas aldrig till vatten och döm inte andra. Speciellt inte för saker Du själv gör...
Min man tycker dessutom att jag är så jobbig när jag inte ger upp saker. Att jag kan drömma någonting och sedan hålla mig till den drömmen även om omständigheterna har förändrats helt. Typ livet ut. Och att jag vill att mina nära och kära ska vara totalt fullkomliga människor fastän ingen kan vara en sådan. Inte ens jag. Mina barn säger att de lider av mina förväntningar. Och jag lider av att de inte uppfyller dem.
Jag tycker själv att jag har släppt taget för länge länge sedan. Typ för sex år sedan när vi flyttade till Sverige. Delvis för att jag inte fattade skolsystemet ett bra tag, delvis för att jag inte orkar hålla på med allting när jag själv ska gå ut och jobba. Förstår inte hur andra mödrar orkar det, men det kan vara så att jag har en till svaghet: att få göra allt på en hög nivå. Jag kan inte vara mor samtidigt när jag ska bli far och bära försörjningsbördan. Om jag inte kan göra en sak fullt ut kan jag tappa intresset helt.
Speciellt stressen att få ihop ekonomin tycker jag är större än jag klarar. Jag vill så gärna komma ifrån den här rollen. Kan jag snälla inte vara bara en mor och hustru? En medmänniska till någon då och då? Inget mer.
Vi har en liten uteplats och den ger så mycket glädje till mig. Här ute - där jag just nu även sitter och skriver - upplever jag vilken kraft plantorna har. De inte bara förnyar sig varje vår, utan de fortsätter växa även när de får skada. De känner av ljuset, suger upp regndropparna och försöker än en gång till. De vet att de måste skynda sig att bära frukt eller producera frön innan vintern kommer. De vill övervinna skadan och har det bråttom. De har inte lyx att ta ledigt eller bränna ut sig.Vintern kommer snabbt och därefter kan ingen växa något mer.
Om jag jämför listan om "saker jag borde ha" med listan över mina välsignelser finner jag att jag har tusen gånger mera välsignelser än saker jag borde ha. Problemet börjar alltid då när man går ut i världen och ser att andra runt om kring har alltid mat på bordet och kan även köpa kläder när barnet har växt ur dem.
Om Keve är hemma behöver han inte ha bra kläder. Men om han ska på dagis brister mitt hjärta över hur trasiga kläder han har jämfört med andra. Visst är det farligt att man jämför sig med andra.
