Jag har missat meddela min lärare att jag tänker vara kvar på kursen även under andra terminen (varför ska man meddela andra om självklarheter, vet ej) men så brottades jag ut därifrån. Men fick ändå möjlighet att komplettera mina uppgifter och få betyg hos henne, sa hon, och just nu håller jag på att läsa ytligare två romaner som ska analyseras och jämföras. Svinalängorna från Alakoski och Mig äger ingen från Linderborg. De böckerna har väckt rätt så mycket tankar och funderingar inom mig som måste komma ut någonstans.
Båda romanerna handlar om arbetarklassen. I den ena är drickandet betonad i den andra handlar mer om proletariat. Jag brukar inte tänka på att även jag tillhör arbetarklassen, underlägsen av andra, sliter hårt bara för att få ihop just det som löser dagens bekymmer, medveten om orättvisor men är svag att göra sin röst hörd.
Trots att jag minns en dam som vår familj åkte ner i hissen med i en sk plaza i Budapest, tänker jag sällan på min klasstillhörighet. Stora shoppingcentrum kallar man för plaza i Ungern. I regel finns där exklusiva butiker med svindyra varor, bio, restauranger med hela världens mat på menyn osv. Folk som vi går dit bara för att se vad man skulle kunna få för sina pengar om man hade några. Ibland gick vi på bio, ibland besökte vi KFC för att unna oss med lite amerikansk snabbmat. Som sagt då vi skulle åka ner med hissen fick vi sällskap i form av en överklassig 50-årig kvinna som hade båda händerna fulla med papperskassor tryckta med olika världsberömda märken på som skimrade av kvalitet. Min man Attila satt i rullstol redan då, våra fyra vackra barn med glimt i ögat stod artigt bredvid honom och jag med ett belåtet leende på läpparna. Då träffade jag kvinnans blick och blev knäckt på en gång. Ögonen talade om för mig att våra kläder hade varken stil eller kvalité, att Attila satt i sjukförsäkringens billiga rullstol och till råga på allting hade vi fyra stackars barn med oss som kommer att växa upp till lika föraktliga människor som vi själva är. Hon höll andan för att slippa lukta på oss, vi säkert stank ömkansvärda allihopa och hon ville inte bli smittad av det.
När jag var tonårig ville jag inte gifta mig någon gång. Jag såg hur mina föräldrar slet för vår skull, att den ena dagen var den andra lik och ville absolut inte växa upp till en arbetare som inte har makt över sin tid alls. Jag ville inte leva de gråa vardagarna, ville inte bli en mamma som inte orkar leka med sina barn, som inte har åsikter om livet, som offrar allt för sina avkomma i hopp om att de kanske kommer att ha det något bättre än hon själv.
Under alla åren innan vi flyttade till Sverige så hade vi haft det annorlunda än vanliga arbetare. Attila var sjukpensionerad och jag hade varit hemmafru med mina barn. För att kunna försörja oss hittade vi på olika saker som t ex köpte getter i hopp om att kunna producera getost, började föda upp hundvalpar, öppnade ett internetcafé i stadens centrum. Just att jobba med hundar var väldigt intressant för att genetik är kul. Man parade två hundar med olika styrkor och brister och hoppades på att man har tänkt sig rätt och kommer att få fina valpar i slutändan. Ibland tänkte vi rätt, ibland inte. Men vi fick vara kreativa i alla fall. Vi hade en viss makt över vår tid. Vi räknades ju inte till vanliga arbetare.
Men det händer ibland att livet tvingar en att göra saker man egentligen inte har önskat sig någon gång.
